Intressant om avel från genetikern Per Erik Sundgren:

"Med inavelsgrad är det så att den bara visar hur mycket inaveln har ökat från den tidpunkt då inavelsberäkningen startas. Den verkliga inaveln kan man alddrig räkna fram. För det krävs DNA-analyser. Att vi, både mina beräkningsprogram och SKK, normalt nöjer oss med beräkningar för de senaste 5 generationerna beror dels på att hundar längre bakåt vanligen bidrar rätt lite till inaveln och dels på att stamtavlor blir alltmer otillförlitliga ju längre bakåt man går. Ca 10-15 % av uppgivna hundar i en stamtavla har inte där att göra. Sånt kan bero på endera medvetet fusk eller på tjyvparningar som man inte känt till eller trott att de saknar betydelse.

Det är också så att den inavel som har starkast inverkan på avkommans livskraft är den som ligger relativt nära i tiden. Därtill kommer att man ju egentligen inte kan göra något åt sådant som redan har hänt. För min del använder jag beräkningar av inavel bara för två syften. Det första är att undersöka hur uppfödare faktiskt använder sina hundar i avel. Det andra är för att undvika att planerade parningar leder till alltför hög inavel hos avkomman, vilket är det enda man egentligen kan kontrollera.

Om Du läser igenom bifogade artíkel så ser Du att naturen har en rad system som skyddar mot inavelsnnegativa verkningar. Ju längre bak i tiden inaveln ligger desto mindre effekt har den därför på sentida avkommor. Det gäller i viss utsträckning också trots de felaktiga avelssystem som hunduppfödare ofta har använt sig av."

Bifogad artikel: Naturens skydd av ärftlig variation

"Men som jag tidigare nämnde så finns det inga hundar som är fria från skadade gener och normalt har vi barta kunskap om några få av dem. Att det är så inser man om jag nämner ett exempel. Anlaget för albinism förekommer hos i genomsnitt 1 individ av 70. Anlaget måste dubbleras för att ge albinism, dvs både far och mot måste bära anlaget. Det medför att i ca 1/70 x 1/70 eller ca 1 par av 5000 kommer båda föräldrarna (vanligen helt ovetande) att bära albinoanlaget i enkel uppsättning. Enligt mendelska lagar kommer då i genomsnitt 1/4-del av dera barn att bli albinos. Det innebär att det normalt föds ca 1 albona av 20 000 födda barn. Om man nu tänker sig att det skulle födas en enda defekt valp av 20 000 födda så skulle ingen hunduppfödare en fundera över om det är en ärflti defekt som behöver bekämpas med kostsamma DNA-anayser. Ändå kommer i den situationen ca 1 hund av 70 att vara anlagsbärare. Det är säkerhetsmekanismen med parvisa anlag som gör det möjligt för både djur och människor att bära på skadade anlag utan allvarligare men för hela raser eller populationer. Det är bara när uppfödare framvingar onormala dubbleringar av anlag genom inavel som situationen blir kritisk. Vilket defektanlag som då sprids och skapar problem beror helt på vilka djur som överanvänts i avel och vilka defekta anlag just de hundarna har burit på. Som Du inser så finns det inga andra vägar att komma till rätta med genetiska problem än att planera avelsarbetet i grunden så att enskilda defekta gener aldrig kan ges tillfälle till onormal spridning."